Här är jag

Här är jag
Ingrid

Status just nu :

Fick beskedet om bröstcancer i slutet av maj 2009. Tyvär med 8 månaders fördröjning.
Opererades én gång primo juni, sen én gång till i juli- då det var cancer rester kvar i ränderna- sen visade det seg oxå att det i det resterande bröstet fanns en solitär tumor till ! - så det var tur att dom tog hela bröstet till slut. 15 av 25 lymfkjörtlar hade cancer.
Fick sista av 6 kemokurar i dec 09, avslutade strålbehandling januar 2010.
Behandlat med Tamoxifen i ca 1 år, efter mycket tjat fick jag i somras äntligen bytt till Arimidex. Får soladex sprutor 1 gng i ånaden för att stänga ner eggstockarna.
Skulle operera bort eggstockarna denna veckan ( då jag har hormonkänslig cancer och inte vill ta några chancer på att eggstockarna ska busa .. ) - men i stället har man vid den årliga mammografikontrollen 4.10.2011 upptäckt cancer i mitt andra bröst. FUCK CANCER.
Har inte blivit utredd genetisk då dom inte trodde att dom skulle hitta något - trots att min mor har bröstcancer, hennes syster, samt att en moster och en kusin till dom har dött i bröstcancer. Man kan ju undra.....
Hade kommit en bra bit på väg nu, in i den normala vardagen, lite överviktig av alla behandlingar, men med vackert lockigt hår helt ned till axlarna ( när det är blött- innan det kruller upp sig : ) !! )
Den nya cancern hade spridit sig till lymfkjörtlarna, hvilket resulterade i totalt två operationer för detta bröstet oxå. Sedan blev det 6 Taxolkurar, efterföljd av strålning. . Allt håret gick inte förlorad denna gången vilket ju är en jätte-bonus : ). Min nya bröstcancer är herceptin-känslig- slik att jag var tredje vecka får infusjon med Herceptin- den sista får jag i dec 2012.
Nu, i sept 2012 har jag äntligen opererat bort mina äggstockar samt äggledare och har 5 år med antihormonell behandling framför mig - om det inte dycker något annat upp på vägen....
Just nu njuter jag oerhört av att CT-thorax, abdomen samt skelettscintigrafi utförda efter sommarsemesteren var fria för cancer.

torsdag 27 september 2012

Våga tro

Tänk

För första gången sedan jag fick min första cancerdiagnos mai 2009 

kan jag nu ta mig själv i att för första gång igen tro att jag är 

FRISK 

???!!!!



Hur är det möjlig säger jag bara- för nu har jag blivit - tyvärr - så otrolig van med att vara övertygad om att " visst kommer cancern tillbaka "- " visst kommer du dö av detta "

En övertygelse, tankor, känslor- som suger musten ur en- varje dag - utan att man egentligen känner av det. Frånsett den ständiga utmatningen.  För det är nog logiskt att man kan tappas för energi - av att vara övertygad av att man kommer dö av sin cacner - medan man parallellt lever sitt liv så normalt , positivt och " riktig " som möjlig.

Jag berättade ju i mitt senaste inlägg hur jag kände att en stor tyngd försvann när vi fick beskedet att det inte fanns någon övertygande fynd förenlig med cancer på CT och skeletskint. 

Sedan det meddelandet- som kom som en överraskning- iom att jag självklart hade förberedd mig på att jag helt säkert hade spridning i hö lår........ - sedan det meddelandet har jag fortsatt att känna den enorma lättnaden det är att veta att JUST NU finns det inga tecken till spridning.

Jag känner knappt igen mig själv- jag har så och säga helt och hållet släppt tankarna på att jag kommer dö av cancer, att jag går runt med cancer NU i min kropp.

Efter tre år där jag har varit enormt duktig på att ha slika tankar- är det med stor lättnad- och förvåning att jag nu går ut i från att jag är FRISK F R I S K  FRISK  FRISK


Det är så inni bengen skönt att låta huvudet vara fri för all skit- bara vara - och koncentrera sig på alla andra vardagliga saker. 

Men- jag undrar dock en del över VAD är det som har ändrat sig.

Är det det faktum att undersökningarna inte visade någon cancer ?

Eller- kan det vara så att jag helt enkelt har sagt åt mig själv att nu orkar jag inte mer- nu räcker det med allt cancertänkande- nu är det NOG. ?

Eller - kan det vara så att jag - ja - hör ni - detta kommer låta crazy för många- men jag säger det ändå : - kan det vara så att jag känner på min att min kropp är cancerfri ?
?!?!?!?!

Jag har med åren fått stor respekt för , inte bara intuition- men för det att lyssna till sin kropp, tolka dens signaler- var ödmjuk för det den forsökar kommunicera.

Dom sista åren har jag retrospektivt förstått att jag har känt på mig när det inte har stått rätt till med min kropp. 
Gång på gång på gång. 
Men samtidig har jag kämpat mot stämmorna från mitt superego, från omgivningen, från försäkringskassan mm - och tyvärr låtit dom vinna dom flesta " konversationerna ". Trots att jag innerst inne var säker på att min kropp hade rätt. 


När min andra cancer blev diagnostiserad för ett år sedan - hade jag ju länge sagt att det inte stod rätt till - trots det befann jag mig mitt i en granskning via försäkringskassan- som inte längre ville acseptera att jag var sjukskriven.

Det stod inte rätt till kände jag- och - jajamensann- så blev det vid 2 års kontrollen med mammografi konstaterad att jag hade bröstcancer i andra bröstet oxå.

Jag hade rätt. 
jag misstänkte ju starkt att det var cancer som gjorde att jag mådde sämre och sämreden våren, sommaren och hösten.

Så nu - undrar jag- kan denna totala ändringen i mina tankar kring cancer komma av att jag KÄNNER av att jag är frisk ?!

Who knows.

Sannolikt är det en kombination av allt jag har beskrivit här ovan.

Oavsett så är det underbart, underbart att saga till mig själv att jag är frisk.

När det är sagt- för att inte ni ska tro att jag är så jäckla duktig på att känna mig frisk- så kan jag nog fortfarande bara svara ett "ja " på frågan på om jag tror jag kommer dö av cancer.




Que ?!! Hallllooooo - vad hände ?!! hur går det till - du skrev ju nyss....?!!


Precis- just NU tror jag att jag är frisk. 
Just nu tror jag att jag inte har någon cancer.

Livet kan ju inte bli fööööör enkelt hör ni- lite svåra tankar måste jag ju få lov att ha kvar.

Om ni frågar mig - är förklaring på min tro om att jag kommer dödas av cancer - bottnat i rädsla. Bottnat i att två gånger ha blivit överraskad av cancer. 
Att våga lita på sin kropp igen, lita på att cancern stannar borta för alltid. 
That's not easy my friends.

Det viktigaste är att cancertankarna nu inte finns med mig i vardagen- dom sitter bara i ett hörn- den lilla plats där jag nu och då bara försiktigt kikar in- där vart det finns ett stort ledigt utrymme för minnen som komma ska- platsen som förhoppningvis ska rymma mina barn som tar studenten, att dom får kärester, - att jag och min man är lyckliga pensjonärer - att vi blir bästeföräldrar. 

Det viktigaste är dock att jag - för första gången på så oändligt länge har en känsla av att jag är cancerfri- och det - DET är - jag- vet ni - det finns nog inget ord som tillräcklig kan beskriva hur jäckla skönt det är.

måndag 10 september 2012

Onsdag blir det operation

Det är nog första gången sedan cancerdiagnosen blev upptäckt av sjukhuset ( 8 månader efter att jag uppmerksammades på knölen i ve bröst )  att jag nu klarar slappna av. 

I maj var det tre år sedan.

Slappna av.

Det låter så enkelt - men jag om någon, vet att även om man så gärna vill, gör sitt allra bästa- så är det oerhört svårt att  helt skaka loss cancermonstret, tankarna kring död, tankarna kring det att lämna sina barn.
Dom som har varit i den situationen vet precis vad jag menar.
Som läkare hade jag NOLL KOLL på hur det var att som människa bli allvarlig sjuk.


Visst- vardagarna har gått förbi- vi har levt mer eller mindre i " den normala vardagen " som alla andra befinner sig i - men jag har nog i dessa drygt tre år som har gått- nog aldri slappnad av ordentlig.

I början av resan- när ångesten förlamade mig- var det inte svårt att ettervart förstå att det dränerade mig på energi. 
Nu som jag har blivit van till " mitt nya liv "- så har jag inte tänkt mycket mer på hur stor del det har tagit i vardagen - alla dessa tankar- som blir så " normala" att dom glider in utan att det märks.

Men energi kostar det- oavsett hur rutinerad man blir som " cancarbehandlad ". Tyvärr ingen energi som tar bort kilon- men en energi som nog gör en trött både mentalt och fysiskt.

Nu som jag vet att alla undersökningarna var BRA, så har axlarna sänkt sig- och det är heeeelt underbart. 
Jag njuter av att ha ett tomt huvud- ett huvud som bara tänker trevliga saker som trädgård, interiör, vad ska vi göra till helgen, vad ska vi laga till middag etc.

Jag har faktisk svårt att förklara med ord hur underbart fantastisk det är att bara VARA.

Att ha ett huvud som inte varje dag har energislopande cancertanker.



Det är så skönt att igen känna sig som Ingrid- även om jag långt långt långt ifrån är lik den Ingrid jag var. Fysisk är jag minst 20 kilo för tung, lymfödem i båda armar vilket kräver ubersexy armstrumpor....., halvlångt hår- men det är tunt- och här och var syns det cm-korta håret som tittar fram. Tack vara mina lockar ser jag ändå hyfsat ok ut på håret : ) 
Mina smärtor i ben och fötter gör att jag till tider vaggar som en anka - alt i alt ser jag inte längre ut som den Ingrid jag var för drygt 3 år sedan.

Det fina är att jag för första gång har accepterad denna transformationen. 
Jag har slutat tro att mitt gamla jag väntar där någonstans runt hörnet- bara jag är duktig och tränar lite, bantar lite , bara- bara......

Nu vet jag att Ingrid har ändrat sig- men hon finns kvar. Visst- jag vill HÄMSKT GÄRNA se ut som förut- men jag har accepterat att det er en transformation som nog kommer ta lång lång tid. Om det någon gång kommer inträffa.

Men det är okey. Jag har ju ändrat mig mentalt oxå. Och jag är sårt medveten om att livet är skört- livet har vi till slut lite kontroll över om vi blir sjuka eller råkar ut för andra tragiska händelser. Jag är glad för det jag har, som den nya Ingrid- som ju faktisk rymmer den gamla Ingrid inom sig. Hon har nu bara blivit mer sammansatt- av alla erfarenheter hon har varit med om.



Kommande onsdag åker mina eggstockar ut.

Det skulle dom ha gjort för ett år sedan- i oktober- men bara några dagar innan fick jag den nya bröstcancerdiagnosen. Då stannade eggstockarna kvar- och sista bröstet åkte av.

Nu är det dags igen- och nu fasan mig ska dom ut denna gången.
Bort
Väck.

Det är mitt eget val- men onkologerna stöder det valet.

Tänk -

I loppet av bara lite mer än tre år har min kropp varit med om 
4 operatotioner i generell narkos( då räknar jag inte med portacath två gånger och thoraxdrän efter punkterad lunga )  

- och nu alltså den 5e operationen.


LEO snart 7 månader- med halsband lagat av min dotter : )


Jag räknar med att jag kommer att återställa mig SNABBT efter operationen onsdag

- för på lördag åker jag till Båstad med mina otrolig kära tjejkompisar och bröstcancersystrar Annika, Elisabeth och Viktoria. 

Om någon har det skoj i hop så är det vi : ) Frånsett när Annika skrämmer oss med spökhistorier. .....

Ser fram emot att ses tjejer !!  - Det är för länge sedan senast ! Är det 4 veckor sedan  ? : )

Och sist men inte MINST- blir så glad av eran kommentarer här hos mig. Det gör det ju extra givande att berätta om mig och mitt här inne !